Stockholms stadsmuséums klassningar av byggnader har under de senaste dagarna debatterats i SvD.
Kristina Alvendal (M), stadsbyggnadsborgarråd i Stockholm, pekar på att det kommer att bli svårare att rätta till de misstag som gjordes på 60- och 70—talet:”För att skapa fler bostäder och bättre stadsmiljöer har staden accepterat större förändringar i city än vad som skulle godkännas på andra platser. Detta har bland annat resulterat i rivningen av parkeringshuset Elefanten och uppförandet av bostäder istället. Samma sak har genomförts med andra parkeringshus från 60-talet. Med den nya klassning som Stadsmuseet genomfört av citymiljöerna försvåras arbetet med ett bättre city. Exempelvis har ett parkeringshus på Regeringsgatan fått samma skyddsklass som Stockholms slott.”Detta har fått Medeleine Sjöstedt (FP), kultur- och idrottsborgarråd i Stockholm, att reagera:”Det är svårt att värdera den miljö man har omkring sig. För 100 år sedan var det till exempel aktuellt att göra en ny radikal stadsplan för Gamla stan. Idag är nog de flesta glada för att det inte blev så. Likaså var de röda kulturhusen på söder en gång i tiden mer eller mindre slumkvarter, men numera är de hett eftertraktade.”
”Var tid har sina uttrycksformer. Stadsmuseets klassificeringssystem handlar inte om vad som för tillfället är populärt hos styrande politiker, utan om vad som har ett kulturhistoriskt värde från olika tidsåldrar.”
”Inventeringen av city som har gjorts har ökat kunskapen om den prägel som framför allt 60- och 70-talens stadsplane- och arkitekturideal har gett Stockholms stadskärna. Den omdaning av city som genomfördes i Stockholm under denna tid låg i många hänseenden i stadsplaneringens framkant. På det sättet har även Stockholm city blivit ett kulturarv från en period som är av stor betydelse för Sveriges historia.”
” Men visst sker det misstag ibland. Nu i efterhand är många överens om att rivningen av Klarakvarteren var olycklig, man hann inte att värdera den tillräckligt högt under den tiden. På samma sätt ska man akta sig för att döma ut byggnader som man idag tycker är fula. Det som byggdes efter rivningen av Klarakvarteren har ett kulturhistoriskt värde som bör beaktas. Det är bebyggelse från olika tidsepoker som skapar stadens karaktär. I framtiden kommer dagens intressanta byggnader att värderas på samma sätt.”
Här blev det rörigt. Hur kan ett misstag samtidigt vara ett exempel på något som ligger i stadsplaneringens framkant?
Att de flesta tycker att 60- och 70-tals husen är faktiskt ingen dagsfärsk uppfattning. Så har det varit enda sen åren runt 1970. Under dessa fyra decennier har t.ex. mode och politik förändrats fram och tillbaka många gånger om. Men åsikterna om 60- och 70-tals arkitekturen har varit konstant negativ under alla dessa år. Därför borde det vara dags att äntligen göra något åt den. Varför denna förändringsfobi? Kan inte även det som kommer att byggas på 2010-talet också komma att bli kulturhistoriskt intressant i framtiden?
Johan Johansson, arkitekt och tidigare redaktör för arkitekturtidskriften Mama, är inne på samma spår som Sjöstedt:”Detta har ingenting att göra med vad någon enskild individ idag uppfattar som ”fult” eller ”vackert”, och det är därför det finns fackförvaltningar som Stadsmuseet, som har till uppgift att göra professionella bedömningar.”
”Att Alvendals egen okunnighet om vad Stadsmuseets klassningar innebär och vad de grundas på skulle vara ett relevant argument mot ett bevarande är mycket svårt att se, och det förefaller osannolikt att just Alvendal skulle vara mer lämpad att göra konst- och kulturhistoriska värderingar än Stadsmuseets personal. Att bedöma byggnaders värde handlar inte om personlig smak.” Enligt Johansson är Alvendal och alla som är kritiska till klassningen ”okunniga”.
Se även:
http://www.svd.se/kulturnoje/mer/kulturdebatt/artikel_3108085.svdOla Andersson, arkitekt tar också upp frågan: ”Därför måste stockholmarna kräva att Stadsmuseets klassning ska respekteras. Vi måste åter ta upp kampen för stadens historia och vårt kollektiva minne. Spåren av tidigare makthavares framfart visar att det är nödvändigt.” Nästan lika rörigt resonemang som av Sjöstedt. Vill vi verkligen göra något åt ”tidigare makthavares framfart” ska vi väl inte kulturminnesmärka dem?
Eva Eriksson, arkitekturkritiker, visar däremot prov på viss insikt: ”Kristina Alvendals angrepp på Stadsmuseet har väckt debatt. Jag kan dock hålla med henne på en punkt, nämligen att det är viktigt för museets trovärdighet att dess kulturhistoriska klassificeringar är begripliga för allmänheten.”
I stället för att okunnigförklara som Sjöstedt och Johansson, visa lite ödmjukhet och ta in vad de flesta har tyckt i 40 år. Våga förändra något som folk inte vill ha. Gör inte Stockholm till ett tråkigt folkemscentrumklumpmuséum.
