söndag 14 juni 2009

Folkemscentrumklumpmuséum

Stockholms stadsmuséums klassningar av byggnader har under de senaste dagarna debatterats i SvD.
Kristina Alvendal (M), stadsbyggnadsborgarråd i Stockholm, pekar på att det kommer att bli svårare att rätta till de misstag som gjordes på 60- och 70—talet:
”För att skapa fler bostäder och bättre stadsmiljöer har staden accepterat större förändringar i city än vad som skulle godkännas på andra platser. Detta har bland annat resulterat i rivningen av parkeringshuset Elefanten och uppförandet av bostäder istället. Samma sak har genomförts med andra parkeringshus från 60-talet. Med den nya klassning som Stadsmuseet genomfört av citymiljöerna försvåras arbetet med ett bättre city. Exempelvis har ett parkeringshus på Regeringsgatan fått samma skyddsklass som Stockholms slott.”

Detta har fått Medeleine Sjöstedt (FP), kultur- och idrottsborgarråd i Stockholm, att reagera:
”Det är svårt att värdera den miljö man har omkring sig. För 100 år sedan var det till exempel aktuellt att göra en ny radikal stadsplan för Gamla stan. Idag är nog de flesta glada för att det inte blev så. Likaså var de röda kulturhusen på söder en gång i tiden mer eller mindre slumkvarter, men numera är de hett eftertraktade.”
”Var tid har sina uttrycksformer. Stadsmuseets klassificeringssystem handlar inte om vad som för tillfället är populärt hos styrande politiker, utan om vad som har ett kulturhistoriskt värde från olika tidsåldrar.”
”Inventeringen av city som har gjorts har ökat kunskapen om den prägel som framför allt 60- och 70-talens stadsplane- och arkitekturideal har gett Stockholms stadskärna. Den omdaning av city som genomfördes i Stockholm under denna tid låg i många hänseenden i stadsplaneringens framkant. På det sättet har även Stockholm city blivit ett kulturarv från en period som är av stor betydelse för Sveriges historia.”
” Men visst sker det misstag ibland. Nu i efterhand är många överens om att rivningen av Klarakvarteren var olycklig, man hann inte att värdera den tillräckligt högt under den tiden. På samma sätt ska man akta sig för att döma ut byggnader som man idag tycker är fula. Det som byggdes efter rivningen av Klarakvarteren har ett kulturhistoriskt värde som bör beaktas. Det är bebyggelse från olika tidsepoker som skapar stadens karaktär. I framtiden kommer dagens intressanta byggnader att värderas på samma sätt.”


Här blev det rörigt. Hur kan ett misstag samtidigt vara ett exempel på något som ligger i stadsplaneringens framkant?
Att de flesta tycker att 60- och 70-tals husen är faktiskt ingen dagsfärsk uppfattning. Så har det varit enda sen åren runt 1970. Under dessa fyra decennier har t.ex. mode och politik förändrats fram och tillbaka många gånger om. Men åsikterna om 60- och 70-tals arkitekturen har varit konstant negativ under alla dessa år. Därför borde det vara dags att äntligen göra något åt den. Varför denna förändringsfobi? Kan inte även det som kommer att byggas på 2010-talet också komma att bli kulturhistoriskt intressant i framtiden?

Johan Johansson, arkitekt och tidigare redaktör för arkitekturtidskriften Mama, är inne på samma spår som Sjöstedt:
”Detta har ingenting att göra med vad någon enskild individ idag uppfattar som ”fult” eller ”vackert”, och det är därför det finns fackförvaltningar som Stadsmuseet, som har till uppgift att göra professionella bedömningar.”
”Att Alvendals egen okunnighet om vad Stadsmuseets klassningar innebär och vad de grundas på skulle vara ett relevant argument mot ett bevarande är mycket svårt att se, och det förefaller osannolikt att just Alvendal skulle vara mer lämpad att göra konst- och kulturhistoriska värderingar än Stadsmuseets personal. Att bedöma byggnaders värde handlar inte om personlig smak.”


Enligt Johansson är Alvendal och alla som är kritiska till klassningen ”okunniga”.

Se även: http://www.svd.se/kulturnoje/mer/kulturdebatt/artikel_3108085.svd

Ola Andersson, arkitekt tar också upp frågan:
”Därför måste stockholmarna kräva att Stadsmuseets klassning ska respekteras. Vi måste åter ta upp kampen för stadens historia och vårt kollektiva minne. Spåren av tidigare makthavares framfart visar att det är nödvändigt.”

Nästan lika rörigt resonemang som av Sjöstedt. Vill vi verkligen göra något åt ”tidigare makthavares framfart” ska vi väl inte kulturminnesmärka dem?

Eva Eriksson, arkitekturkritiker, visar däremot prov på viss insikt:
”Kristina Alvendals angrepp på Stadsmuseet har väckt debatt. Jag kan dock hålla med henne på en punkt, nämligen att det är viktigt för museets trovärdighet att dess kulturhistoriska klassificeringar är begripliga för allmänheten.”

I stället för att okunnigförklara som Sjöstedt och Johansson, visa lite ödmjukhet och ta in vad de flesta har tyckt i 40 år. Våga förändra något som folk inte vill ha. Gör inte Stockholm till ett tråkigt folkemscentrumklumpmuséum.

20 kommentarer:

Anonym sa...

Hej Jörgen,

Det är alltid roligt att få läsa reaktioner på det man själv har skrivit. Dock har jag aldrig skrivit att alla som är kritiska till klassningen av Trygg-Hansahuset i Stockholm skulle vara okunniga, om du läser texten igen så ser du att den enda jag betecknar som okunnig är Alvendal. Och det gör jag därför att hon själv har anfört sin egen okunnighet som ett argument mot blåmärkningen av Trygg-Hansahuset. Men det skulle aldrig falla mig in att kalla människor för okunniga enbart därför att de inte delar mina åsikter.
Personligen tror jag att det är svårt att lösa problem i Stockholms citykärna eller förorter genom att riva delar av Trygg-Hansakomplexet, eller genom att låta Alvendals personliga smak bestämma vilka byggnader som är värdefulla. Men, även om detta kan man ha olika åsikter.

Vänliga hälsningar,

Johan Johansson

Jörgen Sundström sa...

Johan, tack för din kommentar och kul att du tittade in på min blogg.

Nej, du har inte ordagrant skrivit alla som är kritiska till klassningen är "okunniga". Det som fick mig att reagera var framför allt det här:
”Detta har ingenting att göra med vad någon enskild individ idag uppfattar som ”fult” eller ”vackert”, och det är därför det finns fackförvaltningar som Stadsmuseet, som har till uppgift att göra professionella bedömningar.”
Jag kan inte tolka det på annat sätt än att du anser att endast Stadsmuseet har tillräcklig kunskap att bedöma om byggnader ska bevaras eller inte. Att lekmän inte ska komma och prata om vad som är ”fult” eller ”vackert”.

Heimdall sa...

Vidrig kommunistarkitektur som Trygg Hansa-komplexet borde självklart rivas. De enda som uppskattar och försvarar den typen av arkitektur är arkitekter med totalitära sympatier.

Anonym sa...

Jörgen,

Helt riktigt att jag inte har skrivit att de som är kritiska till Stadsmuseets klassningar är okunniga, vare sig ordagrant eller förtäckt. Däremot tycker jag att det kan vara en fördel att besitta ett minimum av kunskaper om vad klassningarna innebär om man ska kritisera dem, särskilt om man är stadsbyggnadsborgarråd.

Jag har inte heller skrivit att jag tycker att Stadsmuseet ensamma ska bestämma vilka byggnader som ska bevaras, eller att lekmän inte ska få prata om snyggt och fult, detta är i så fall någonting som du läser in i min text. De flesta människor har åsikter om vad som är snyggt och fult, i fråga om det mesta, och jag har inget som helst problem med det. Men att tycka till om snyggt och fult är inte samma sak som att göra en kulturhistorisk värdering.

Stockholms Stadsmuseeum är de som har den professionella kompetensen att bedöma byggnaders kulturhistoriska värde, och deras bedömning ska sedan ingå i det underlag som Stadsbyggnadsnämnden tar ställning till när de fattar beslut. Och Stadsmuseets bedömningar, och en byggnads arkitektoniska och kulturhistoriska värde, har ingenting att göra med vad du eller jag eller någon annan uppfattar som fult eller vackert, det är olika saker. Det finns byggnader med stora kulturhistoriska värden som jag personligen tycker riktigt illa om, liksom byggnader som nästan helt saknar kulturhistoriskt värde som jag gillar.

Den kulturhistoriska värderingen är naturligtvis inte det enda som avgör om en byggnad ska bevaras eller inte. Det finns en rad andra faktorer som måste vägas in, och inte ens en s.k. blåklassning av en byggnad utgör något absolut hinder för rivning eller ombyggnad. Och det är politikerna i nämnden som ska göra den sammanvägningen, inte någon av fackförvaltningarna, någonting annat har jag inte skrivit. Däremot tycker jag att det är rimligt att politikerna tar del av alla de underlag som de får in till ett ärende, och att de inte som Kristina Alvendal försöker göra det lätt för sig genom att välja bort sådant som står i konflikt med de egna åsikterna. Men allt det här vet du redan om du har läst mina inlägg i SvD, i alla fall om du har läst utan att samtidigt läsa in sådant som jag inte har skrivit och inte tycker.

Sedan tycker jag att det är litet tråkigt att du förvränger ordningsföljden på debattinläggen i SvD här på din hemsida, genom att skriva att Alvendal var ”först ut”, för det var hon inte. Vad vill du uppnå med den omkastningen? Jag skrev ett första inlägg i SvD den 25 maj, därefter svarade Alvendal, Sjöstedt m.fl.i tur och ordning. Och Alvendal undvek elegant att diskutera både Trygg-Hansahuset och de mer principiella frågorna genom att skriva om arbetet med Stockholms citykärna istället.

Du får naturligtvis tycka att alla byggnader från 60- och 70-talet bör utplånas och argumentera emot dem som tycker annorlunda. Fundera i så fall gärna på varför det är så viktigt för dig att just de här byggnaderna försvinner. Är det husen i sig som är problemet, eller är det den tidens stadsplaneideal? Och anser du att alla hus som är uppförda under ett visst decennium så dåliga att de bör rivas just på grund av att de är skapade i en viss tid? I så fall vore det intressant om du kunde utveckla det resonemanget. Och om du menar att det bara är den folkliga smaken och populariteten som ska avgöra vilka byggnader som får finnas i en stad så är detta en problematisk ståndpunkt, på flera sätt.

Och Heimdall: du har väldigt spännande tankar. Kan du inte förklara vad det är som gör Trygg-Hansahuset till kommunistarkitektur? Om alla som uppskattar Trygg-Hansahuset har totalitära sympatier, vilka sympatier har då människor som uppskattar arkitektur som t.ex. St Eriksområdet? Är de människorna socialdemokrater, nazister, buddister eller något helt annat? Det vore enormt spännande om du kunde förklara det.

Vänligen,

Johan Johansson

Jörgen Sundström sa...

Heimdall,
Jag tror att det är många som gärna ser att den aktuella paviljongbyggnaden ersätts av ett nytt hus. Givetvis förutsatt at det nya är bättre och tillför staden något.
Däremot förstår jag inte din koppling till totalitära ideologier. Till exempel det folkpartistiska kultur och idrottsborgarrådet i Stockholm försvarar blåklassningen och tycker dessutom så här om Klara omvandlingen: "Den omdaning av city som genomfördes i Stockholm under denna tid låg i många hänseenden i stadsplaneringens framkant." Se även:
http://madeleinesjostedt.wordpress.com
/2009/06/10/
popularitet-ska-inte-avgora-
kulturskydd/

Jörgen Sundström sa...

Johan Johansson,
Nej, jag tycker verkligen inte att allt från 60- och 70-talet ska rivas. Problemet är inte att hus från den här tiden skyddas. Det är inget fel i sig. Det är omfattningen som är problemet. En mycket stor del av Klara är nu blåmärkt. Problemet med det är att det blir mycket svårare att förändra en stadsdel som är uppbyggd med bilen som utgångspunkt, få in fler bostäder och bygga bort otrygga prång. Och varför ska inte nyare arkitektur få vara representerad i Klara, lite mer variation än nästan bara 60- och 70-talshus.
Angående "den folkliga smaken och populariteten": Jag tycker att det är viktigt att även lyssna på den. Mycket av 60- och 70-tals arktitekturen har varit impopulär i flera decennier samtidigt som mode och politik har förändrats. En varaktig allmän uppfattning som borde medföra att vi inte borde vara så rädda för att förändra åtminstone delar av 60- och 70-tals bebyggelsen.
Angående "ordningsföljden på debattinläggen": Det var bara slarv av mig, borde kollat upp det bättre. Ditt inlägg var först ut den 25/5.

Anonym sa...

Jörgen,

Bra att du också har noterat att du presenterar debattinläggen i en ordning som inte överensstämmer med deras publicering i SvD. Och eftersom det här är din blogg så kanske du skulle kunna bearbeta ditt inlägg och rätta till felen, så att det framgår i vilken ordning de olika inläggen verkligen publicerades, samt att det första inlägget enbart handlade om Trygg-Hansahuset, relationen mellan politiker och tjänstemän, och relationen mellan stad och arkitektur. Det var Alvendal som skickligt undvek att svara på mitt första inlägg genom att istället diskutera Stockholms city.

Du borde kort sagt skriva om ditt första inlägg så att det verkligen avspeglar de åsikter som har uttryckts, och den ordning som inläggen har publicerats i. Annars kan dina läsare lätt få intrycket att du gärna lägger ord i munnen på andra människor och förvränger deras uttalanden när det passar dina syften. Gå in på http://www.svd.se/kulturnoje/mer/kulturdebatt om du är osäker på vad som står i ett visst inlägg, eller när det publicerades.

Att det inte skulle finnas några nybyggda hus i Stockholms city stämmer inte. Såväl nybyggen som genomgripande om- och tillbyggnader har genomförts under de senaste 15 åren och pågår just nu, t.ex. i kvarteret Bocken, längs Sergelgatan, i kvarteret Jericho, kvarteret Jakob större, o.s.v., och listan över nyligen genomförda om- och nybyggnader kan göras mycket lång. Det finns kanske ett tjugotal 60- och 70-talsbyggnader i city som inte har byggts på eller om så att de blivit oigenkännliga, och jag har svårt att se detta som någon stor dominans av 60- och 70-talshus. Och city fortsätter att förändras och utvecklas, och i den processen väger inte stadsmuseets klassningar tyngre än någon annan faktor. Så fundera gärna på vad det är du angriper och varför. Är det den existerande citykärnan i Stockholm, eller är det din bild av Stockholms city?

Du får naturligtvis spekulera i vad ”många” tycker, men om du vill bli tagen på allvar så måste du nog utveckla dina tankar om att det är den allmänna opinionen som ska avgöra vilka byggnader som ska få existera, och presentera någon form av belägg för att den allmänna opinionen håller med dig. Jag känner inte heller igen mig i ditt påstående att människors syn på 60- och 70-talets byggnader skulle ha varit konstant under de senaste 30 – 40 åren, så om du kan underbygga det påståendet skulle din argumentation bli mer övertygande.

Vänligen,

Johan Johansson

jerker söderlind sa...

City i Samverkan, som är en intresseförening finansierad av stockholms stad och fastighetsägarna och handlarna i city, skrev ett inlägg i frågan men blev nekade publicering av svd:s redaktion. notera att de enda inlägg som svd publicerar är 60-talsnostalgikernas tanke om status quo. ola andersson har i denna diskussion totalt skrivit ut sig som en aktör för utveckling och förändring. det är allvarligt att enbart betongnostalgiker tillåts framföra sina åsikter i den tidning som tidigare stod för bildning, kultur, fri debatt och framtidstro. i avsaknad av publicistiskt ansvar från svd:s sida hänvisas du (det fåtal som läser detta) till www.jekersoderlind.se. se artikel "skansensyndromet" samt "med bil till en hållbara byn gnarp". vänligen jerker söderlind.

jerker söderlind sa...

efter påpekande från johan johansson, som jag respekterar och gillar att debattera med:
det stämmer inte att enbart betongnostalgiker släpts fram i diskussionen i svd. mer korrekt vore att säga att samtliga inlägg, utom alvendals eget, är kritiska till alvendal och i högre eller lägre utsträckning stödjer stadsmuseets linje och tanken om att en fackexpertis, som ju som all annan expertis grundar sina värderingar på (alltså subjektiva) värderingar, besitter en högre kunskap. lästips: The Black Swan - The Impact of the Highly Improbable", Nassim Nicholas Taleb, Penguin Books. vänligen jerker söderlind

Anonym sa...

Jörgen,

För att vara en person som kräver ödmjukhet av andra människor så är du anmärkningsvärt arrogant i hanteringen av din egen blogg. Varför rättar du inte till felen i din text här ovanför? Du har haft mer än en vecka på dig. Vill du inte? Eller kan du inte?

Genom att rycka citat ur sina sammanhang och byta ordningsföljd på inläggen förvränger du debatten i SvD så kraftigt att det gränsar till lögn. Du ger dina läsare intrycket att Kristina Alvendal initierade en diskussion om Stockholms city som övriga sedan svarade på. Och om du har läst samtliga inlägg i SvD, vilket du borde ha gjort när du citerar ur dem, så vet du att det inte var så. Därför bör du omgående rätta till allt det som inte stämmer i din text.

Vänligen,

Johan Johansson

Jörgen Sundström sa...

Johan Johansson,

Här kommer ett sent svar pga semesterresa.

Jag har nu tagit bort påståendet att Alvendal skulle varit först ut i debatten eftersom det var felaktigt. I övrigt anser jag inte att det finns något som måste ändras i inlägget. Det står inget om att jag publicerar kommentarerna till Svd-artiklarna i samma ordningsföljd som SvD (utom att Sjöstedts artikel var en reaktion på Alvendals, vilket är sant).

Jörgen Sundström sa...

Johan Johansson,

Ang vad "många" tycket. Läs Sternudds avhandling:
http://www.lu.se/o.o.i.s?id=1383&visa=pm&pm_id=688
Läs även Bent OH Johansson - Den stora stadsomvandlingen.
Även den bild jag fått genom att lyssna på andra är ganska entydig. De flesta tycker inte om 60- och 70-tals arkitekturen. Visst finns undantag men de är få.

Jörgen Sundström sa...

Jerker Söderlind,

Jag håller med om att SvD borde publicerat City i Samverkans inlägg.
Men Eva Eriksson var åtminstone försiktigt kritisk till klassningen:
”Kristina Alvendals angrepp på Stadsmuseet har väckt debatt. Jag kan dock hålla med henne på en punkt, nämligen att det är viktigt för museets trovärdighet att dess kulturhistoriska klassificeringar är begripliga för allmänheten.”

Anonym sa...

Jörgen,

Ingen kan tvinga dig att ändra någonting i din blogg så länge det du skriver inte bryter mot svensk lag, och om du själv anser att din text är så fulländad att det inte finns anledning att ändra på något så är det bara att låta den ligga kvar i nuvarande skick. Om du vill bli betraktad som en seriös och hederlig debattör så bör du emellertid ändra på vissa saker i texten utöver den felaktighet som du redan har korrigerat:

1) Genom att du väljer att placera Alvendals inlägg först får läsaren intrycket att hon skrev först och att övriga sedan svarade på hennes inlägg, även om du nu har tagit bort formuleringen där du uttryckligen hävdar att det var så. Omkastningen av ordningsföljden skapar dessutom intrycket att debatten i SvD tog sin utgångspunkt i arbetet med att förnya Stockholms city, vilket den inte gjorde, och det vet du. Med ett enkelt och försåtligt grepp byter du alltså både tidsordning och ämne för diskussionen, och det är vad jag skulle kalla för en ohederlig debatteknik. Som du vet handlade mitt inlägg överhuvudtaget inte om city, utan om Trygg-Hansahuset som ligger på Kungsholmen. Därför bör du flytta om inläggen så att de hamnar i samma ordning som de publicerades i SvD, och inte citera på ett sätt som får inläggen att verka handla om annat än det de faktiskt handlar om.

2) Du påstår fortfarande att jag anser att alla som är kritiska till Stadsmuseets klassning av Trygg-Hansahuset skulle vara okunniga, trots att jag inte har skrivit detta och trots att jag uppmärksammade dig på att jag inte tycker så redan för tre veckor sedan. Av någon anledning envisas du med att tillskriva mig åsikter som jag inte har. Dessutom undviker du att nämna Trygg-Hansahuset, och får det därigenom att se ut som om jag uttalar mig generellt om Stockholms city när du citerar mig. Även detta är en ohederlig debatteknik, särskilt när du använder dig av den mot bättre vetande. Därför bör du ändra texten så att du inte lägger ord i munnen på mig eller tillskriver mig åsikter som jag inte har, och så att det framgår vad jag faktiskt syftade på om du citerar mig. Det vill säga, OM du vill bli betraktad som en seriös och hederlig debattör.

Ditt huvudintresse verkar vara Stockholms city. Och om du vill diskutera arbetet med att förnya city så står det dig fritt att göra detta, lämpligen genom att formulera ett helt eget inlägg i frågan här på din blogg, i SvD eller någon annanstans. En sådan text borde du kunna få ihop utan att göra märkliga och påhittiga omtolkningar av vad jag eller andra har skrivit, och utan att blanda in andra debatter där människor försöker diskutera andra frågor.

Med hjälp av den groteska debatteknik som du har använt här ovanför går det att klistra fast vilka åsikter som helst på vem som helst, både debattordning, ämne och åsikter blir fullständigt utbytbara. Om jag tillämpade samma slags ”cut-up”-metod på vår lilla diskussion så skulle det kunna se ut som om jag var ”först ut”, och som om hela diskussionen handlade om din oförmåga att skriva på ett intellektuellt hederligt sätt. Men jag är inte speciellt road av pajkastning, så jag avstår. Jag tycker att det är intressantare att försöka förstå hur andra människor tänker och resonerar, men just i det fallet verkar vi två ha olika åsikter.

Utrymmet för enskilda inlägg på denna blogg medger inte att jag skriver mycket längre än så här, fortsättning följer därför som ett nytt inlägg.

Vänligen,

Johan Johansson

Anonym sa...

Fortsättning från föregående inlägg:


Catharina Sternudds avhandling har jag inte läst, och därför kan jag inte uttala mig om den. Men det är roligt att du tar upp just Bengt O H Johansson och ”Den stora stadsomvandlingen”, man kan lära sig en hel del av att läsa den, trots den något patetiska undertiteln ”Erfarenheter från ett kulturmord”. Om du har läst boken så vet du att Johansson riktar hård kritik mot den okunnighet om och likgiltighet inför existerande bebyggelse som präglade de flesta av efterkrigstidens citysaneringar i Sverige, och att han varnar för att samma skeende kan komma att upprepas igen. Johanssons bok bygger på gedigen forskning, och han formulerar några av de tyngsta argument som kan riktas mot den kunskapsfientliga och subjektiva syn på äldre byggnader som bl.a. Kristina Alvendal företräder.

Sedan har det hunnit gå tolv år sedan Johansson skrev sin bok. Då var han ganska ensam om att varna för att behandla efterkrigstidens miljöer med samma tvärsäkra förakt som präglade cityomvandlingarna på 60-talet. Sedan dess har de flesta blivit medvetna om att det folkhem som en gång skapade 60- och 70-talets byggnader har lösts upp och ersatts av ett helt annat samhälle, och därigenom har dåtidens byggnader börjat uppskattas av en betydligt bredare grupp än enbart arkitekter och konsthistoriker. Förklaringen är ganska enkel, tror jag: 60- och 70-talsarkitekturen är inte längre ett uttryck för den rådande samhällsordningen, folkhemmet är borta, och då blir det fritt fram att själv tolka byggnaderna. Och när husen bara ses som hus, och inte längre ”betyder” något, så kommer vissa människor fram till att de gillar 70-talshus. Vi är för närvarande mitt uppe i en ganska genomgripande omvärdering av 60- och 70-talets byggnader, som i mycket påminner om tidigare decenniers omvärderingar. På 1950-talet, t.ex., betraktades nyrenässanshus som symboler för 1800-talets ojämlika och förtryckande samhälle, och de avfärdades föraktfullt som ”smaklösa”, men de hus som överlevde 60-talets rivningar omvärderades så småningom och blev populära på 1970- och 80-talet. Synen på byggnader från en viss epok är aldrig konstant över tiden.

Att ”mångas” syn på t.ex. Trygg-Hansahuset varierar, minst sagt, framgick av alla de kommentarer som skrevs på nätet i anslutning till artiklarna i SvD och City m.fl. tidningar. Det gick inte att urskilja någon homogen folkvilja som kategoriskt vill göra sig av med byggnader från 60- och 70-talet, opinionen på nätet var så splittrad att det inte går att generalisera om den, många ville bevara Trygg-Hansahuset och andra ville riva det. Nu är detta ingen exakt mätare på vad ”många” tycker, men kanske ändå något mer relevant som indikator på en allmän opinion än att bara hänvisa till Sternudds och Johanssons böcker. Och du får mycket svårt att hitta argument mot bevarande av byggnader i Johanssons bok, även när det handlar om byggnader från 70-talet.

Så om du ska få mig att tro att en majoritet av stockholmarna hatar just 60- och 70-talsarkitektur så får du komma med litet bättre argument. Hur kan du vara så enormt säker på att nästan alla människor tycker som du, och att ”undantagen är få”? Du får gärna utveckla det resonemanget, om möjligt med stöd i någon slags fakta. Den bild jag har fått genom att prata med människor är allt annat än entydig. Sedan är din ståndpunkt att vi endast bör bevara byggnader som överensstämmer med folkmajoritetens smak mycket problematisk, av en rad olika skäl.

Avslutningsvis vill jag säga att jag tycker att det är sympatiskt att du låter kritiska inlägg ligga kvar på din blogg. Och jag skulle önska att du ville diskutera på ett lika sympatiskt sätt. Med det menar jag inte att diskussionen måste syfta till att man ska bli överens, eller man ens bör sträva efter att bli överens – bara att man bör tolerera varandras ståndpunkt och bemöta det som verkligen skrivs eller sägs, utan att förvränga det. Om man vill bli betraktad som seriös och intellektuellt hederlig, alltså.

Vänligen,

Johan Johansson

Jörgen Sundström sa...

Johan Johansson

Jag vill avsluta med att utveckla resonemanget om att få gillar 60- och 70-tals arkitekturen eftersom du bad mig om det. Det är främst bilden som jag har fått genom att lyssna och prata med andra, som jag sa i en tidigare kommentar. Och detta under många år, sedan början av 70-talet fram till idag. Jag har inte upplevt någon större opinionssvängning sedan dess bland folk i allmänhet. Det här är i alla fall min erfarenhet.
Har du inte läst Sternudds avhandling rekomenderar jag det.

Ta t ex miljonprogramsområdena. Skulle 60- och 70-tals arkitekturen börjat uppskattas mer i bredare kretsar borde det åtminstone funnits någon liten märkbar effekt här. I stället har dessa områden bara blivit ännu mer segregerade under 2000-talet. Visst, nu beror ju det även på många andra faktorer än arkitekturen och stadsplaneringen, men ändå, borde det inte finnas lite fler tecken på positiv utveckling i områden som exempelvis Rosengård? Kan det inte vara så att arkitekturen i kombination med stadsplaneringen gör dessa områden mindre attraktiva än andra, inte bara den negativa mediebilden som det ofta påstås. Dom som har pengar och resurser att välja boende i större utsträckning, varför bor dom så sällan där?
Jag kan däremot hålla med om att det under 1990-talet skedde en omsvängning i inställningen till bevarande av 60- och 70-tals arkitekturen bland vissa arkitekturintresserade. Men under de allra senaste åren har den sk ”bevarandefundamentalismen” börjat ifrågasättas. T ex har Yimby kritiserat att initiativ till ommålning och tilläggsisolering har stoppats, liksom blåmärkning av exempelvis Parkaden.

Lyssna även på det här podradioprogrammet från Axess:
http://www.tidningspodden.se/ klicka på Axess, ladda ner missförstådda hus som podradio.

Det har varit mycket givande att diskutera med dig. Du har en del kritiska synpunkter men de är åtminstone konstruktiva och intressanta. Titta gärna in fler gånger på min blogg.

Anonym sa...

Jörgen,

Jag uppfattar verkligen inte detta som en diskussion, framför allt av två skäl: för det första svarar du inte på det jag skriver, och för det andra skriver jag inte på din blogg för att jag vill diskutera, utan för att jag vill att du ska ändra saker i din text som är missvisande eller felaktiga. Och jag har redan förklarat för dig vad som inte stämmer och varför, så det finns inte så mycket att diskutera.

För min del får du skriva hur mycket felaktigheter som helst om Stockholms city och andra ämnen, men du får göra det utan att dra in mig. Det är inte o.k. att du förvränger det jag har skrivit så att det ska passa dina syften, se föregående kommentarer. Och när du helt avstår från att svara på varför du behåller saker som är missvisande eller direkt felaktiga i din text så kan jag inte tolka det som någonting annat än en talande tystnad. Du verkar inte sätta något större värde på att uppfattas som seriös och intellektuellt hederlig. Fundera gärna på varför du skriver som du skriver. Om man inte klarar av att argumentera för sin sak utan att förvränga andra människors resonemang så kan detta vara ett tecken på att man bör ompröva sin ståndpunkt.

När det gäller det du faktiskt skriver i ditt senaste inlägg så förstår jag inte riktigt vad Trygg-Hansahuset på Kungsholmen eller Stockholms city har med miljonprogrammet att göra. Men eftersom du inte skiljer mellan arkitektur och stadsplanering så är det inte så konstigt att du blandar ihop begreppen. Problemen i ett område som Rosengård hänger till stora delar samman med hur stadsdelen är planerad, med stadsplanen, men inte nödvändigtvis med hur byggnadernas fasader är komponerade eller hur lägenheterna är utformade. Malmöbor som har pengar och valmöjligheter undviker naturligtvis Rosengård, av en rad olika skäl, istället bosätter de sig t.ex. i modernistiska bostadshus som Kronprinsen (färdigt 1964) eller det något äldre Ribershus (utbyggt c:a 1937 – 1959). Det är, återigen, inte stilen eller tillkomståret som är det mest avgörande för byggnaders popularitet som bostadsmiljöer.

Däremot värderas byggnader ofta utifrån stilmässiga och estetiska kriterier när vi betraktar dem ute ”på stan”, och det är där omvärderingen av 60- och 70-talet har inletts och pågår för fullt. Titta t.ex. på en musikvideo på TV, på de miljöer som fungerar som bakgrund i ett modereportage, eller i en tidning om heminredning: 60- och 70-talet har inte bara blivit ”rätt”, epoken är på god väg att bli folkkär, om den inte redan är det. Och det gäller även husen. Det är möjligt att ditt umgänge uteslutande består av människor som tycker illa om dåtidens byggnader, men de är i så fall knappast representativa för befolkningen i Stockholm, Malmö, Göteborg, eller ens Sverige. Idag är bilden mycket mer sammansatt än så. T.o.m. i de mest osannolika miljonprogramsområden (åter)upptäcker människor estetiska och arkitektoniska kvaliteter.

Sedan är flera av de områden som uppfördes under miljonprogrammet nästintill obeboeliga, och de kommer därför aldrig att bli särskilt populära som boendemiljöer, i alla fall inte så som de är organiserade idag. Men det beror inte främst på den modernistiska arkitekturen, utan på den modernistiska stadsplaneringen, och detta är olika saker, vad än modernisterna själva hävdade. Om du verkligen hade läst det jag skrev i SvD den 25 maj och gjort dig besväret att försöka förstå resonemanget, istället för att rycka loss citat som var användbara i din egen argumentation, så hade du sett att åtskillnaden mellan arkitektur och stadsplanering var en av mina två huvudpoänger där. Det står dig naturligtvis fritt att tycka annorlunda, och att förfäkta den klassiskt modernistiska ståndpunkten, att arkitektur och stadsplanering egentligen är samma sak. Men i så fall tror jag inte att vi har så mycket att prata om.

Bästa hälsningar,

Johan Johansson

Anonym sa...

P.S. Om du fortfarande tror att de enda som uppskattar Trygg-Hansahuset är arkitekter och konsthistoriker så föreslår jag att du läser några av alla de kommentarer som skrevs i anslutning till Alvendals uttalanden i ABC-nytt och SvD, se nedan. Du får gärna tycka annorlunda, men det är inte speciellt övertygande om du argumenterar i namn av en påstådd ”folkmajoritet” som inte existerar.

Vänligen,

Johan Johansson


http://www.fastighetsvarlden.se/zino.aspx?articleID=16337
http://mikaeladeville.wordpress.com/2009/05/19/snyggopolisen/
http://kullenmannen.wordpress.com/2009/05/22/endast-vacker-kulturmiljo-bor-bevaras/
http://www.rodeo.net/johan-wirfalt/2009/06/10/varfoer-ockuperar-ingen-trygg-hansa-huset/
http://kaffepulver.blogg.se/2009/june/noterat.html
http://sangerfrannedrebotten.blogspot.com/2009/05/ohammad-populism.html
http://www.axess.se/blog/post/2009/05/19/Alvendals-populism.aspx
http://www.thatfoxhuntingman.com/pages/en_idealisk_kontorsbyggnad.html

mattias sa...

shit vilken surgubbe den där Johan Johansson är då. hoppas han undviker att skriva mer här.

Ziggy sa...

Men Jörgen Sundström och Mattias verkar vara två riktigt roliga filurer!